Keratokonus

Keratokonus är en ganska vanlig hornhinnesjukdom vars orsak i stort sett är okänd, även om det ibland finns en ärftlig komponent. Vid sjukdomen sker en successiv förtunning av hornhinnan, vilket gör att hornhinnan blir mekaniskt svag. Det naturliga ögontrycket kommer då att pressa ut hornhinnan, som blir utbuktande och ”toppig” (se bild 2 nedan). Toppigheten leder till ökande oregelbundna brytningsfel och försämrad syn. Keratokonus leder dock inte till blindhet.

Keratokonus drabbar ca 1 på 2000 individer. I norra Sverige är förekomsten något högre. Tidigare har det inte funnits någon behandling för keratokonus som angriper sjukdomens orsak eller påverkar dess förlopp. Idag finns dock ett sätt att stoppa upp sjukdomsförloppet genom s.k. CXL (crosslinking). Läs mer om detta under fliken ”Hornhinnekirurgi”.

Sjukdomen brukar börja i tonåren. I tidiga skeden kan brytningsfelen korrigeras med glasögon, men efter hand krävs ofta stabila (hårda) kontaktlinser för att uppnå acceptabel syn. Med tiden kan obehandlad keratokonus göra att ärrbildningar i hornhinnan och/eller mycket uttalad toppighet leder till att inte heller kontaktlinser fungerar bra. Det som då återstår är en hornhinnetransplantation. Knappt 30% av de transplantationer som utförs idag beror på keratokonus. I takt med att fler keratokonuspatienter upptäcks tidigare och kan behandlas med CXL, minskar behovet av transplantationer för denna patientgrupp.

Vid 30-35 års ålder brukar sjukdomens förlopp ofta stanna upp, genom att hornhinnan blir naturligt ”stelare”. Efter den åldern är ytterligare försämring ovanlig. Om en patient t.ex. har en lindrig form av sjukdomen och klarar sig med enbart glasögon vid 40 års ålder, är chanserna goda att han/hon klarar sig med denna korrektion livet ut. Keratokonus är oftast inte kopplat till andra sjukdomar, utan drabbar yngre, i övrigt friska, personer.